En husbil, en vän och en stickig filt.
Snart sitter jag i husbilen påväg upp till Karlskoga och jag blir uttråkad utav bara tanken att sitta där i sex timmar. Fast när jag tänker på musiken som ska spelas, och på att amanda kommer sitta i sätet bredvid mig så är det inte så farligt ändån.
Så nu ska jag bara göra vid mig och sen packa in all packning till mitt nya hus i bussen, fast vänta? Vilken packning? Just det, jag måste kanske börja packa först också! Och jag kanske borde skynda mig lite mycket.
River upp gamla sår och blir påmind om beroendet av att bli bekräftad
Teater och agerande borde vara förbjudet att använda utanför scenen. Skäms på mig, skäms!
Det är de oplanerade mötena som betyder något
Sen helt plötsligt kom det fram några och tog hans autograf och då vart han tydligen känd. Då skämdes jag och sa något i stil med "så du är känd?". Då gav han mig sin autograf (jag behövde inte ens fråga, hihi) och frågade om han kunde få min mejladress(nej, jag förstod heller inte varför).
Sen blev det ännu mer komiskt - det visade sig att jag stått på scen tillsammans med honom för tre somrar sedan.
Som det kan gå!
Jo, det var ett tag sedan vi uppträdde tillsammans, hade nog inte ens tappat alla mina tänder. (jag som står sjungandes i rosa)
Först var det bra sen blev det dåligt
Runtomkring mig ser jag en man som cyklar till jobbet, ett sött gammalt par som är ute och går med sin söta hund, grannungarna som är ute och leker högljutt (och drar till sig uppmärksamheten av den söta hunden). De alla är glada och man känner ett sting av avundsjuka. Somliga har det bra, tänker jag. Sen kom jag på en sak, jag är också glad när jag cyklar till jobbet. Det känns inte som rätt tillfälle att ta itu med alla problem. Så är det säkert för det gamla paret också, och för mannen på cykeln.
Först var det bra, sen blev det dåligt - Nu ska det bli bättre igen.
Ett snabbt inlägg, hinner inte mer, hihi
Har man ett heltidsjobb där man jämt får jobba över pga att det är för mycket kunder & för lite personal finns det inte så mycket annat att göra tycker ju jag.
Man får ju anpassa sig efter miljön, är den stressig känns det ju bäst att stressa med den, så man inte slackar efter liksom.
Rädd för att leva i nuet, så rädd!
Och så fasar jag över nästa sommarlov. Hur ska det bli då?
