Har alla lika allvarliga problem? Varför känner jag mig då så fruktansvärt ensam?
"Jag är en lycklig människa med problem" - Sa en smart person en gång, nämligen jag själv.
Ibland fattar jag inte hur jag kan vara så jävla lycklig för problemen överfaller mig, de gör verkligen det. Men så läser jag igenom min blogg och ser att jag skrivit det smarta citatet och inser hur bra jag kan vara och då blir jag lycklig i alla fall, trots problemen.
Fast sen tänker jag att jag kanske inte är så smart i alla fall, kanske är jag inte lycklig. För det finns så mycket ont i mitt liv. Det finns saker som gör mig jätteledsen, men min hjärna är himlans konstig och får mig att glömma de negativa. Jag antar att det är därför jag är lycklig. För att det är något fel på min hjärna. Och nu blev jag ledsen för att jag kom på anledningen till varför jag tror att jag är så lycklig. Men det gör inget.
Snart har jag glömt det och blir lycklig igen.
